Jag behöver

pappa.
Han har alltid varit viktig i mitt liv. Mamma också självklart. Men pappa är speciell.
Vi har haft en sån där far-dotter relation man talar om. Länge vill jag gifta mig med pappa eller att min blivande make skulle vara precis som pappa. Den dagen pappa inte längre kommer finnas i närheten vill jag inte ens tänka på.

Jag är vuxen nu. Lär mig att stå på mina egna ben. Bli självständig med allt vad det innebär.Det är så viktigt för mig. Speciellt med tanke på den bakgrund jag har. Där jag nästan förväntas ha en man vid min sida för att klara mig igenom livet.
Pappa är fortfarande viktig men jag vill inte längre gifta mig med honom. Sakta börjar rollerna bli omvända. JAG vill ta hand om pappa som han tagit hand om mig. Men han tycker inte att han behöver tas om hand. Jag är barnet och han föräldern. Pappa är inte alls gammal, blott 55år.

Jag behöver fortfarande pappa mer än han behöver mig.
Jag har slarvat bort mitt pass. För att skaffa ett nytt måste jag ha pappa med mig till polisen. För att intyga att jag är jag.
Idag lämnade jag in cykeln på service. Hade helt glömt bort att föra över pengar till kontot så när jag väl skulle betala gick transaktionen inte igenom. Vem fick komma och betala-om inte kära pappa.

Jag är en vuxen kvinna på nästan 30 år med utbildning och arbete. Jag betalar mina egna räkningar och planerar min framtid. Men ibland är jag så slarvig och pappa måste komma och rädda mig. Känner mig som en liten flicka igen och det gillar jag inte alls.

Jag undrar om det kommer någon dag då man upphör att vara slarvig eller ta dumma beslut som ens föräldrar sedan får hjälpa en ur..