Jag hoppas att min dotter alltid kommer att vara den trygga och självsäkra tjejen hon är nu. Nyfiken och iakttagande. Snabblärd och kvicktänkt.
Jag hoppas att hon inser sitt eget ovärdeliga värde. Växer upp till en ung stark kvinna som inte tar skit från någon. Ställer inte upp på någons mundiarré utan kan säga ifrån och själv kräva andrum och uppmärksamhet.

Med tre språk i bagaget redan och ett fjärde och femte i skolan kommer hon att ha världen för sina fötter. Jag hoppas innerligt att när hon är vuxen och arbetssökande inte nekas en anställning för att hon inte ärblond och blåögd. För svensk är hon. Hon är född i detta land. Med precis samma utbildning och kvalifikationer men tvunget att jobba dubbelt så hårt för att få jobbet.
Vi ska inte spekulera alltför mycket denna del av världen ser kanske helt annorlunda ut om 20 år.
Fram till dess älskar jag varje minut av hennes utveckling.

Antika

tankar och idéer hör väl hemma i just antiken?!
Därför är det lika förvånande varje gång att höra en välutbildad, modern person uttrycka just såna ideér och tankar. Det gör mig illamående.

förälder

Hur mycket makt har e förälder över sitt barn egentligen? Det är en intressant fråga.
Väldigt stor makt skulle jag säga.

Man lämnar hemmet med de tankar och värderingar man har fått med sig av sina föräldrar. Studerar ochträffar andra människor. Andra sammanhang i livet och en del av dessa tankar och värderingar ändras. Detta låter sunt och så som det ska vara. Indoktrinering kan aldrig vara av godo.

Det som är av ondo är när en förälders makt över barnet är så stort att det präglar barnets samtliga val i livet. Föräldern ever kanske om sitt liv genom sitt barn. Påverkar barnet i beslut som det önskar att det hade tagit. Det är många föräldrar som har denna sort makt över sitt barn.

Jag undrar om det är denna typ av föräldraskap jag vill föregå med?
Nej! Jag vill att mitt barn blir självständigt. Att det gör kloka val i livet för att det själv vill. Inte för att det gör mig eller pappa glad. Att be om råd och tips är nyttigt men beslutet ligger till syvende och sist hos barnet.

fara hit och dit

Hemkommen efter en sväng på Maxi, Ikano-huset och hos mina föräldrar. Vi har hunnit med mycket sedan 10-tiden. Dottern sover och jag har äntligen en stund och lite ork över att göra ett inlägg i bloggen.

I torsdags hade vi en väldigt intressant utbildningsdag på jobbet. Om it och det samhället vi lever i. Bl.a. så var Karin Adelsköld där och föreläste. Hon pratade om facebook, twitter och många andra sidor där man kommunicerar med vänner och håler sig uppdaterade om ditten och datten. "Jag skriver för min egen skull sa hon. Vill du iinte läsa det, fine! Du behöver inte. Men ge fan i att kritisera och kommentera då också. DELETE-knappen, vet du vad det är?? Använd den!" Vi var många som blev full i skratt och kände igen oss.

Jag skriver i min blogg för min egen skull. Om allt det som finns i mina tankar. Om framgångar och motgångar om politik, kärlek och mammarollen. Vill du visa mig ditt stöd är du välkommen att göra det. Men vill du trycka ned och kritisera, kan du vända dig någon annanstans!
End of discussion!

När min dotter föddes fick jag en massa tips och råd till höger och vänster. En del bad jag om och en del fick jag av de som redan "visste allt". Men jag ändå alltid följt mitt eget hjärta och gjort det som jag trott var bäst för mig och mitt barn. Bl.a. så bar jag henne tätt intill mig hela dagarna flera månader. Det skulle jag inte göra sa folk för då vill hon bli buren konstant. Men så blev det ej. Sedan har jag aldrig varit mycket för det där med att låta henne gråta sig till sömns, just för att hon ska lära sig att det är läggdags och för att hon ska lära sig att hon inte alltid får som hon vill. Men jag tycker att en 3 veckors bebis gråter inte för att jävlas och den gråter inte för att jag ska ge efter och tänka "åh, nej" nu har hon vunnit.
Jag var uppe varannan timme i 18 månader och ammade på kvällarna. Jag kunde kanske ha vant henne vid napp och hon skulle kanske ha sovit mer. Men jag ville inte trots att jag ibland var helt snurrig av sämnbrist. De gånger hon sov mer än två timmar kan jag räkna på båda händers fingrar.

Vi har varit förhållandevis fria i vår uppfostran (hittills) och inte hindrat dottern från att göra saker. För jag tror att genom uppmuntran och upptäckt utvecklas barnet och detta har vi verkligen sett bevis på sambon och jag. Hon är så trygg och självsäker och detta märkte vi av inte allra minst i somras under semestern.

Det är så mycket som händer i våra liv dagligen i dotterns liv.
Jag vill skrika ut denna glädje, denna utveckling! Så mycket som hon lär sig och kommer på, man står där helt förundrad och undrar hur detta har gått till??

Moderskapet har förändrat mig. Likt en hök vakar jag över min dotter. Med lite rim och reson inser jag också att jag måste stå ett steg bakom och låta henne göra sina egna upptäckter.

Hon ser ut som en prinsessa, tagen ur "Tusen och en natt"

När jag var liten ville jag så gärna ha blå ögon. Det var så fint tyckte jag och livet skulle bli mycket lättare om jag bara hade blå ögon.
Jag hade inte alls någon tanke på att mina ögon redan var fantastiskt vackra. Likaså mitt bruna tjocka hår. Aldrig hade jag en tanke på att det fanns dem som ville byta med mig.

Jag hoppas att min dotter aldrig har dessa tankar. Hennes fantastiskt vackra stora bruna ögon, långa ögonfransar och det redan så långa, tjocka håret.

Jag hoppas att hon inser att hon är helt fantastiskt som hon är.

sorger

Har idag tänkt mycketpå hur mycket sorger en människa kan bära på egentligen. Hur mycket svrigheter är rimligt för en människa att klara sig igenom och hur tar man sig ur alla sorger man hamnar i?
Alla bär på ett bagage. Viss lättare än andra.
Livet är ett enda långt lidande sa någon till mig en gång. Livet är fullt av prövningar och hur du hanterar dessa prövningar är det livet erbjuder dig och du dig själv.

Jag har bestämt mig för att börja skriva på min blogg igen.
Jag måste få avreagera mig någonstans. Jag måste få skriva om det som engagerar mig och hoppas på att jag engagerar.

Mycket nöje!