Den ofrivillige fundamentalisten

..av Mohsin Hamid
En bok som bör läsas av alla

Den handlar om Lahore pojken Changez som ges möjlighet att utbilda sig vid Princeton.
Han tar examen som en av de bästa i sin klass. Han rekryteras till ett toppföretag som endast anställer de bästa.
Han lever det perfekta drömlivet fram till tvillingtornens fall. Han skriker inte, han är inte ledsen, inte ens förvånad- han ler och fylls av en värme inifrån som inte går att beskriva.

Folk börjar se honom med misstänksamhet och han får allt svårare att fokusera på jobbet och sitt liv och frågor som; vem är jag, var hör jag hemma dyker ständigt upp i hans tankar.
Han hör inte hemma i New York trots att han älskar den staden. Han här inte direkt hemma i Lahore heller. Hans många år utomlands har format honom till en annan människa än den som lämnade Paktistan för universitetsstudier i USA.

Man får följa Changez genom Princeton, genom toppföretaget, hans djupa förälskelse i den amerikanska Erica, hans fall på företaget och slutligen hans hemkomst till Lahore som han inser är den plats han hör hemma.

Mot slutet av boken kom jag på mig själv med att tänka "men allt detta är enbart lögn. Klart att folk från såna länder bara ljuger". Men herregud var har jag fått de tankarna från och detta är ju trots allt "bara en bok". Men det som Changez upplever i boken kunde lika gärna vara vilken man somhelst från mellanöstern eller ngn av muslimskt börd.

Tar vi muslimer som ett folk som talar mindre sanning än andra? Men religion och etnisk tillhörighet är inte samma sak. Varför delar vi då in muslimer i denna kategori?
Att vara muslim har blivit förenad med någonting dumt och fel och jag kan sätta mina tro på Gud när jag säger att om du säger att du är muslim så är det ingen som reagerar positivt på det. Ingenting sägs rakt ut men de negativa tankarna finns där.
Mer än en miljard människor som har islam som sin religion får axla bördan av några få personers dåliga beslut.

Hur mkt är en människa värd??

Kan man sätta ett pris på en person? Bör man göra det?

Tydligen så kan man och det görs-av landstingen i den dagliga kontakten med patienterna.
För att en patient ska få den vård den verkligen behöver måste hon/han genomgå en lång vänteprocess.
Jag förstår inte riktigt vad det är landstinget håller på med när man förvägrar patienten den vård de verkligen behöver. Man vrider och vänder på varenda krona och det är patienten som får betala högsta priset.

För ett tag sen fick jag beskedet att jag hade en infektion i min livmoder som troligen kommer påverka mina chanser att en dag bli mor. Jag skickades hem med lite medicin och trodde i min naiva föreställning av hur läkare är; att denne skulle höra av sig till mig och fråga huruvida medicinen hade verkat, om jag var orolig nervös, hade frågor mm. Men icke.
Jag trodde att jag skulle få lite info om vrf jag fått denna infektion och om det kan återkomma.
Men inget av det fick jag.

Min yngsta syster har skolios. Landstingets bidrag till hennes onda rygg är den årliga röntgenkontrollen och vid ett enda tillfälle rabatterade skor hos ortopeden.
Ingen sjukgymnastik får hon. Inga gymnastikövningar. Inga regelbundna besök hos doktorn.
Vid 20-års ålder kommer hon vara puckelryggig för landstinget vägrar ta sitt ansvar och kosta på henne den vård hon behöver.

En kompis till mig har haft diverse problem. Hon sökte sig utomlands och fick där utomordentlig hjälp.

Kanske är alternativet att söka sig utomlands. Kanske ska man vända sig till privata läkare för att få den vård man behöver och har rätt till. Kanske man måste vara förbannad och otrevlig för att den vård man har rätt till ska komma igång.
Men så ska det inte behöva vara. Alla har rätt till vård. En riktig grundlig vård där läkaren följer sin patient från första till sista steget.

Allt som är privatägd är mot allt det jag står för, men när det privata tycks vara det sista alternativet vad gör man då??