En mor

håller sin avkomma i sitt sköte under nio månader.
Hon ger det kärlek och näring, omtanke och beröring.
Hon planerar och drömmer. Hur kommer detta barn bli? Vad kommer det tycka om/inte tycka om. Vad kommer göra det lycklig? Kan jag göra mitt barn lycklig? Kan jag ge mitt barn allt det som jag vill ge denne? Låt inget hända mitt älskade barn.

En mor håller sitt kommande barn i sitt sköte under nio månader. Barnet föds, växer upp. Sprider kärlek och glädje. Moderns kärlek till detta barn är större än vad hela universum är.
Föga anar hon att lyckan alltför tidigt, alldeles för tidigt kommer att ryckas ifrån henne.
Barnet finns inte längre. Sorgen och smärtan är obeskrivlig. Inte ens hela universum räcker till för att beskriva denna sorg.

Lillsyrran som är 14 år

brukar lyssna på en av de kommersiella radiostationerna. Vi satt och spelade UNO för en stund sen med radion i bakgrunden.
Upp kommer en låt vars refräng lyder "alla som inte dansar är våldtäktsmän".
Vad är det för vidrig låt egentligen och hur kan man få tillåtelse att producera en sån låt??!! Vet de som sjunger och framför allt de unga tjejer och killar som lyssnar på låten vilken allvarlig anklagelse det är och vet de ens vad det innebär???

Det är så mycket skräp som spelas.
Fick jag välja skulle jag hindra henne från att lyssna på såna skitkanaler och skitmusik. Men det kan jag inte och det ska jag inte. Tonåren är en olidlig period vi alla går igenom.

Jag brukar läsa

Svd's nätupplaga och det inslag som jag läser mer ofta är där psykologen svarar på läsarnas frågor.

Några ex här "Jag och min tjej har det jättebra och vårt föhållande är verkligen underbart. Men jag har ett problem; jag måste alltid veta vad hon gör och vem det är hon pratar med/ sms:ar med. Jag snokar genom hennes tfn för att få reda på vad som skrivits..."

"Jag och min kille har ett underbart förhållande. Han är rolig, får mig att må bra och vi trivs tillsammans. Men jag vet inte varför han ska hålla på och porrsurfa på kvällarna. Jag har konfronterat honom men han säger att jag inte ska ta det så allvarligt..."

"Jag är en 30-årig kille som inte känner ett behov av att ha ngt förhållande just nu. Jag trivs med mig själv och min livsstil. Det är alla andra som tycker att jag borde ha någon i mitt liv och de förstår inte mitt val. Att vilja leva som jag gör nu.."

Varför läser jag inslagen skrivna till psykologen då, tänker ni? Det behöver jag inte alls förklara för er. Jag gör det för kanske kan det dyka upp en fråga som jag känner även passar in på mig men också för att det "fascinerar" mig vilka problem folk har och vilken uppfattning de har om lycka och ett bra förhållande/liv.

Ett förhållande där partnern konstant ska hålla stenkoll på en är inget underbart och bra förhållande. Ett förhållande där partnern tittar på nakenbilder/filmer av andra är heller inget bra och nyttigt förhållande.

Killen som trivs med att vara singel och sin livssituation är den som är lycklig. Men alla andras uppfattning om hur man ska leva gör det svårt för honom att riktigt njuta av sin situation.

Om folk inte vill ha ett förhållande så låt dem vara. Det är deras liv inte erat. Sluta moralisera och fokusera på dig själv och din egen livssituation.

Varför är det nästan ett krav att göra det? Att leva i parförhållande?
Ex 1; kvinna 28 år, utbildning, jobb, bostad, vänner-men inget förhållande= du är "ingenting"
Ex 2: kvinna 28 år, utbildning, jobb, bostad, vänner OCH lever i ett förhållande= helt plötsligt räknas du som människa och som en viktig person. Du lever enligt den mall som man ska leva efter. Du är accepterad helt enkelt.

Jag har nog aldrig levt efter den mall som man ska gå efter och jag tänker inte börja med det nu heller. Bara för att det är något man måste göra.
This is me-take it or leave it. My place my rules.

Only in Sweden

my friends, fast nu är det i Kina.
Paret Reinfeldts klädmiss.
Jag riktigt skäms.
Hur puckade får man vara. Ursäkta att jag använder det ordet.
Men klädseln var verkligen en riktig miss.

Genom att klä sig på det sättet som statsminister paret gjorde markerar de en brist på respekt.
För detta var väl ett statsbesök och det åker man inte till i t-shirt.

Jaja, modefixerad tänker ni. Men det är det minsta jag är. Det går inte att komma bort från det faktum att klädseln är viktig. Du går ju inte till en arbetsintervju klädd i t-shirts och jeans.
På samma sätt ska man inte inleda ett statsbesök vardagligt klädd.

Only in Sweden my friends..