När min dotter föddes fick jag en massa tips och råd till höger och vänster. En del bad jag om och en del fick jag av de som redan "visste allt". Men jag ändå alltid följt mitt eget hjärta och gjort det som jag trott var bäst för mig och mitt barn. Bl.a. så bar jag henne tätt intill mig hela dagarna flera månader. Det skulle jag inte göra sa folk för då vill hon bli buren konstant. Men så blev det ej. Sedan har jag aldrig varit mycket för det där med att låta henne gråta sig till sömns, just för att hon ska lära sig att det är läggdags och för att hon ska lära sig att hon inte alltid får som hon vill. Men jag tycker att en 3 veckors bebis gråter inte för att jävlas och den gråter inte för att jag ska ge efter och tänka "åh, nej" nu har hon vunnit.
Jag var uppe varannan timme i 18 månader och ammade på kvällarna. Jag kunde kanske ha vant henne vid napp och hon skulle kanske ha sovit mer. Men jag ville inte trots att jag ibland var helt snurrig av sämnbrist. De gånger hon sov mer än två timmar kan jag räkna på båda händers fingrar.

Vi har varit förhållandevis fria i vår uppfostran (hittills) och inte hindrat dottern från att göra saker. För jag tror att genom uppmuntran och upptäckt utvecklas barnet och detta har vi verkligen sett bevis på sambon och jag. Hon är så trygg och självsäker och detta märkte vi av inte allra minst i somras under semestern.

Det är så mycket som händer i våra liv dagligen i dotterns liv.
Jag vill skrika ut denna glädje, denna utveckling! Så mycket som hon lär sig och kommer på, man står där helt förundrad och undrar hur detta har gått till??

Moderskapet har förändrat mig. Likt en hök vakar jag över min dotter. Med lite rim och reson inser jag också att jag måste stå ett steg bakom och låta henne göra sina egna upptäckter.