förra helgen var helt fruktansvärd. Allt var verkligen becksvart och det var verkligen så att jag varken visste in eller ut. En fruktansvärd känsla och situation. Det var delvis självförvållat så man får väl skylla sig själv men usch vad hemskt det var.

Sen har vi denna helgen. Totalt det motsatta. Ta idag t.ex. Jag har haft en helt fantastisk dag.
Jag har suttit och fikat med två personer som jag tycker om och som jag trivs med. Vi har pratat om lite allt möjligt men jag är ju som jag är så det blev ganska mycket politik.

Det blev inget pluggande men jag har svårt att känna dåligt samvete för det. Jag behövde verkligen det fantastiska jag hade idag.

Jag är inte euforisk men jag kan se ljuset i tunneln.

för övrigt anser jag

att Turkiet borde antas som medlemsstat.
Det är något som hela Europa har något att vinna på.
och varför skulle möjligheterna till ett bättre leverne vara några utvalda förunnade??

Dessutom hoppas jag självklart på en bättre situation för de 15-20 miljoner kurder som bor i den turkiska delen av Kurdistan, eller Turkiet om man vill uttrycka sig så.

Det har nu gått 100 dagar sen den lilla brittiska flickan Madeleine försvann.
Ingen vet var hon är och om hon lever. Det sistnämnda är tyvärr inte så troligt. Inte efter 100 dagar.

Jag tänkte; skulle ett barn av säg marockanskt ursprung få samma uppmärksamhet i media. Skulle fotbollsproffs gå ut på plan i t-shirts med barnets bild och med uppmaningen "glöm mig inte".
Jag tänkte på alla fall i USA som man har hört om. Där alla möjliga resurser tillsätts för att kunna hitta ett "vitt" barn medan det inte alltid är så självklart om det är ett mörkt barn som är försvunnet.

Jag undrar vad det är som gör Madeleines försvinnande så unikt. Barn överallt försvinner dagligen men de får inte alls den uppmärksamhete i media.

Jag är så

stolt över mig själv.
Jag har äntligen gått med i Amnesty. Jag har nämnt det i tidigare inlägg att jag ska med men det har inte blivit av. Men nu ikväll betalade jag in medlemsavgiften och jag kan inte lova att jag kommer bli en aktiv medlem i början men jag hoppas på att bli det längre fram.

Finns det egentligen någon anledning till varför man inte ska gå med.
Fundamentala rättigheter ssåsom yttrande- och tryckfrihet är något som borde vara alla förunnade.
Men det ser inte ut så i alla delar av denna värld. Amnesty kämpar för dem som har hamnat i fängelse för något som vi tar för givet.

Att leva är en rättighet och att kunna uttrycka sig tillkommer med denna rättighet.
Engagemang och tolerans går hand i hand

Jag har precis

läst om den misshandlade mörkhyade mannen i Oslo som vägrades åka med i ambulans. Om jag var mer duktig på datorer skulle jag länka till den artikeln.
Men pga att han fick läkarhjälp försent kan han ha fått permanenta hjärnskador.

Det är såna här händelser som får mig att inse mer och mer att inget av de nordiska länderna är direkt invandrarvänliga och att tillåta invandring till dessa länder var/är kanske ett stort misstag.

Jag tror att de är i väldigt få delar i världen där invandring finns som man får höra kommentarer som "åh, vad bra du pratar språket, eller ni invandrare..."
Efter 20 år så benämns man fortfarande som "ni invandrare". Att en försöka bli svenskens jämlike är hopplöst. Andra klassens medborgare. Man kommer alltid vara den där invandraren och man kommer alltid få höra dumma kommentarer och man kommer aldrig som invandrare förstå hur dumma människor kan vara.

Har jag fel? Rätta mig gärna om jag har det!

Hold me like the river Jordan...

..I'm only human...