..."De kurdiska barnen var få. Av rädsla, vågade vi inte prata kurdiska med varandra ens på rasterna, eftersom vi visste att de turkiska barnen skulle skvallra på oss och att vi då skulle få stryk. Lärarinnan trodde att hon skulle kunna läsa oss turkiska med våld. Att kunskap kräver tid och kärlek förstod hon inte.
Snart fanns inte en fläck på min kropp som inte hade ett blåmärke eller en svullnad.
Ibland blev fröken så arg att hon inte nöjde sig med linjalen, pekpinnen eller sina egna fingrar utan använde tänderna. Hon la en bit av sitt klänningstyg på min arm och bet hårt i den av ren ilska. Eftersom hon ansåg mig vara smutsig ville hon inte bita direkt i skinnet..."
Ur Mahmut Baksis bok "Minnen i exil"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar