22 år i exil

Idag är det på dagen 22 år sedan vi kom till Sverige.
Ett liv i exil för alltid.
Att fly är inget val det är något man tvingas till.
Att aldrig mer kunna återvända hem är inget man önskar någon.
22 år utan möjligheten att få växa upp med mina kusiner.

Jag har alltid avundats och gör det fortfarande-alla som har sina kusiner nära som har växt upp med dem. Jag undrar hur det känns. Är det en speciell känsla? Delar man saker som kusiner som man kanske inte gör med "vanliga" kompisar?
Hur känns det att kunna träffa eller iallafall prata med dem när man vill?
Hur känns det att ha mor-och farföräldrar nära? Att kunna prata/träffa dem regelbundet?
Uppskattar man det? Tänker man på hur värdefullt det är?
Jag vet inte.

Mina syskon och jag har aldrig upplevt det och kommer aldrig att göra det heller.
Men vi skulle ge vadsomhelst för att vrida tillbaka klockan och för en stund leka med kusinerna eller krypa upp i famnen på mor-och farföräldrar. En möjlighet vi aldrig hade.