och gick med hon jag är assistent till. För första gången på länge var det uppehåll och vi gick en långpromenad. Vi gick förbi kykogården och lade en bukett plockade blommor på hennes anhörigas grav och eftersom vi inte hade bråttom hem tog vi en lite längre väg hem.
Vi gick genom Kanberget (gamla vattentornet). För er som bor i Linköping vet var detta ligger.
Det är ett område där man har byggt lyxlägenheter där vanliga människor som exempelvis mina föräldrar aldrig kommer ha råd att bo i.
På Kanberget låg förr bl.a. Ungdomsmottagningen och Flyktingmedicinsk centrum. Men för ca sex år la man ner UM och FMC och bestämde att där skulle byggas lyxlägenheter. UM ligger nu inne i stan och FMC har flyttat till Norrköping dock med en begränsad mottagning här.
Jag minns att personalen på UM sa att de inte ville flytta in till stan och att lokalerna där skulle vara mindre och det skulle inte ligga lika avskilt. Men det bestämdes "över deras huvuden" eller hur man nu ska uttrycka det att de skulle flytta.
Övre medelåldern har jobbat hårt. Barnen har flygit ur sina bon och de behöver inte längre bo i den stora villan. Vad passar då bättre än en lyxlägenhet utrustad med alla bekvämligheter man kan tänka sig.
Ni skulle ha varit med. Det var faktiskt lite skrämmande att gå där. Stora balkonger, fina utemöbler, perfekt klippta gräsmattor, tyst och lugnt och mitt i allt en svartskalle och hennes brukare som är ute och går i solen.
Jaja, jag vet vad ni tänker. Folk har jobbat/jobbar hårt och de har all rätt att bo här. Men mina föräldrar jobbar också hårt. Men de kommer aldrig bli höginkomsttagare. De kommer aldrig ha råd att bo på Kanberget varken nu eller om 10 år.
Det är skillnad på folk och folk. Det finns en klasskillnad i Sverige. Inte lika utpräglad som i Storbritannien kanske, men den finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar