skulle jag ta emot ett ensamkommande flyktingbarn i mitt hem. Men sen tänkte jag; vad annat än mat och logi kan jag erbjuda detta trasiga, traumatiserade barn?
Jag kan erbjuda värme och mitt stöd. Jag kan trösta och uppmuntra. Men skulle jag klara av att göra det? Som flyktingbarn själv (inte ensamkommande) vet jag att mitt stöd räcker men kanske inte fullt så långt som behövs.
Läste i tidningen "VI" (2007:03) en intervju med kommunstyrelsens ordförande i Malmö Ilmar Reepalu, hur han anser att flyktingmottagandet är en angelägenhet för hela Sverige och att man i princip inte kan "dumpa" alla på en plats och sen hoppas på att det löser sig eller att det inte kommer att uppstå problem.
Han nämner den välmående kommunen Vellinge som vägrar att ta emot några flyktingar. De skyller på ekononmin.
Vad har nu detta med de ensamkommande flyktinbarnen att göra? Jo, att staten måste ta sitt ansvar, att dessa människor måste få stöd. De måste komma ut i samhället-genom olika åtgärder.
Man ska inte placera alla flyktingar på en och samma plats. Det är fel. Både mot dem själva och mot samhället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar